Så, nu har det snart gått ett år sedan Gun lade sig under kniven och opererade bort hela paketet.

Så hög tid att göra en liten analys om hur det känns nu! Stort OBS på att effekterna är högst individuella, se absolut inte detta som nån slags rådgivning om din specifika hund. Tvärtom - detta är bara hur det blivit för just min hund, och säger inget om hur det skulle kunna bli för din.

Här har jag skrivit tidigare, kan vara bra att läsa först om man vill:
✨ GUN ÄR KASTRERAD - om bakgrunden till beslutet och planen framåt
✨ EN VECKA MED KASTRERAD TIK - dagbok om rehab och tankar den första tiden
✨ KASTRERINGEN: TRE MÅNADER SENARE - precis som det låter, hur det kändes 3 månader senare
✨ OCH SÅ ETT HELT PODDAVSNITT OM ÄMNET

Varför kastrera tik?

Det finns såklart flera anledningar till att man kasterar sin tik. Förutom det rent fysiska kring risken för exempelvis juvertumörer och livmoderinflammation finns det en del mentala aspekter att ta in. För oss var löpen tydliga t...

Nej men hur har det redan gått 3 månader sedan Gun kastrerades??

Dags att tänka till och skriva ner hur det känns, vilka förändringar som skett och vad jag hade velat göra annorlunda. Rekommenderad läsning om detta är första gången du är här och läser om denna kastrering:

Hur jag resonerar kring att kastrera hundar

Ett poddavsnitt om kastreringens för- och nackdelar

Här har jag skrivit om hur det gick till och här är en uppdatering efter en vecka och efter två veckor!

Absolut minimum att veta är att Gun kastrerades för att hon inte ska avlas på, är tillräckligt gammal för att ha mognat ur unghunds/pubertetsbeteenden men inte FÖR gammal (så det blir risker på grund av det). Hon blev tidigare extremt skendräktig och perioderna mellan löpen då hon var "normal" bara krympte och krympte. Så det var dags, helt enkelt. Vill inte kastrera för tidigt, men inte heller för sent.

Vi börjar med en liten tidslinje:

Sista löp:
Kastreringen: 17 november 2023
Skulle ha löpt ig...

Så, lite mer än en vecka har gått sedan kastreringen.

Dag 1: superkränkt, supertrött, ville inte ens äta (alla som träffat Gun vet att man i princip behöver dekapitera henne för att få bort matintresset så detta säger en del). Tratten hatade hon och alla alternativ ratades med.

Dag 2: precis som vanligt igen. Skällde på katterna, ville hoppa upp i soffan, skitpigg och helt oförstående inför detta tråkiga faktum att koppelpromenader numera är melodin.

Så, mental aktivering har fått vara huvudfokus.

Det tar väl udden av energin men gud vad tydligt det är att det bara är ett plåster på världens största köttsår när det kommer till Gun. Hon behöver springa! Hoppa! Rusa! Studsa!

Mental aktivering vi gjort första veckan efter kastreringen:

• All mat i aktiveringsleksaker. Och snufflemattor. Allt som finns! Vanligtvis får hon mat i gräset som jag kastar ut men nu får hon inte springa och ha sig så nu måste hon äta inomhus. Jag rotade fram alla aktiveringsle
...

Vi gjorde det! Ni som hängt med mig på instagram har kanske snappat upp i stories men här kommer hella vändan!

Fakta om Gun: livrädd för människor, skiter ner sig av skräck för veterinär (oavsett hur lite/mycket hon behövt vara där och att hon 0 gånger haft dåliga erfarenheter där. En av hennes favoritpersoner jobbar på djurkliniken liksom! Och hon har aldrig varit skadad eller behövt vård. Tror det är lukterna. Hennes första år i livet tränade vi ganska mycket på det men det har inte hjälpt alls, det är som att det sitter djupare)

Skit samma. Hon är livrädd. Så det är ju inte så kul att tvinga dit henne. Men hon är tik, långt över könsmognad, och ska inte ha valpar av tusen anledningar. Förr eller senare kommer jag behöva kastrera henne för att motverka risk för en del åkommor ändå. Och jag har faktiskt haft denna planen ett bra tag.

Så här skrev jag för något år sen:

"...hennes HORMONER och hur de påverkar hennes rädslor. Och då kommer man ju lite automatis...